Tankar om vintage fake Rolex-delar och den helt originella klockan
På ett enda decennium har marknaden för vintage Rolex-klockor accelererat som få andra tillgångsklasser genom historien, och insett en tätt sammansvetsad gemenskap av passionerade samlare, återförsäljare och forskare. Oavsett om det är så har marknadens boom också skapat en väldigt märklig dynamik av ökad skepsis bland de nyare entusiasterna, drivna av exempel på vinstdrivna bedrägerier. I allmänhet tar en sådan skepsis form av att undersöka huruvida en timepiece har fått sina lysande applikationer uppdaterade, eller om en urtavla har refiniserats, men i själva verket finns det mycket mer till pajen än de två skivorna ensamma.
I takt med att siffrorna som beordras av önskvärda referenser har fortsatt att klättra har restaureringsmetoderna blivit allt mer vågade och producerat ett till synes oändligt utbud av mynta och orörda tidstycken, sålda som släckta reliker. Genom fake rolex äktenskapet med den gamla världen att veta hur och modern teknikens underverk kan vi nu producera tropiska urtappar efter behov, applicera ljusande radium för att ge korrekt Geiger-avläsningar och mikro-svetslegeringar, vilket ger ett utseende av original perfektion till olyckliga offer för poleringshjulet. Med tanke på bedrägerielementet är alla dessa processer objektivt imponerande ur teknisk synvinkel, även om de inte är dagens diskussionsämne.
Det är här den vetenskapliga och kanske gränsöverskridande konstnärliga sidan av praxis kommer in. Precis som du inte kan sätta en Submariner-raminsats på en GMT-mästare utan en mängd slagade ögon, kan du inte installera en helt röd GMT-hand på en Maxi-urtavla, MK5 Ref. 1675. Vad detta innebär är att för att skapa utseendet på en "helt original" klocka måste man noga överväga de specifika serieområden som motsvarar vissa delar, vilket säkerställer noggrannhet och period korrekthet. På samma sätt måste grader av patina och åldrande redovisas för att skapa ett utseende som skulle antyda total originalitet.
Allt detta är effektivt möjligt tack vare Rolex själva, eftersom den lätthet med vilken man kan byta delar var, och är, slutligen genom design. Förutom noggrannhet och tillförlitlighet ansågs livslängden av de begåvade designers och urmakare som ansvarar för de äldre referenser vi firar idag.
Även om detta kan låta som en enkel uppgift för entusiastiska typer med lite tid på händerna, är det i själva verket en svår process, som kräver extremt detaljerad kunskap om referenssubvarianter. Vi pratar om den typ av kunskap som förvärvas genom åratal av nära studier av Rolex-katalogens utveckling, samtidigt som vi hanterar exempel och noterar deras definierande funktioner.
Återigen, med undantag för uppfattningen att denna praxis ger timepieces som ofta än klockor kopior inte säljs med magiska orden "allt original", den tid och den ansträngning som måste läggas på, för att troget återställa en vakta tillbaka till dess ursprungliga härlighet, är visserligen imponerande. Så vad är problemet med allt detta? Kort sagt, det handlar om att avslöja återförsäljare och auktionshus, eller kanske en brist på det. Personligen ser jag inget fel med praxis, så länge det är känt för samlare som är villiga att investera sina hårt tjänade dollar. Prisvärda restaureringar bör inte utpekas som anomala sällsynligheter som trotsade effekterna av tid, eftersom det är det som kallas lögn - enkel och enkel. Dessutom är det nödvändigt att möta situationens verklighet, eftersom dessa klockor med tiden fortsätter att åldras, precis som de har åldrats för att nå sitt nuvarande tillstånd.
Denna idé förstås säkert av de i det klassiska bilsamhället, som anser sig vara vårdnadshavare i en annan tiders bilar. När interiören i ett tidigt, ladugårdigt Porsche har kastats av att bebos av critters och år av slitage, gör du vad som krävs för att andas tillbaka liv i det. Påverkar det prissättningen i slutändan? Visst, men det ses inte med samma motvilja som en ersatt händeruppsättning på en vintage dykklocka. Med andra ord, vi borde inte titta på felfri restaureringar som något vi ska lura. Det gör helt enkelt vad som krävs för att säkerställa att du kan fortsätta njuta av något under kommande generationer.
I takt med att siffrorna som beordras av önskvärda referenser har fortsatt att klättra har restaureringsmetoderna blivit allt mer vågade och producerat ett till synes oändligt utbud av mynta och orörda tidstycken, sålda som släckta reliker. Genom fake rolex äktenskapet med den gamla världen att veta hur och modern teknikens underverk kan vi nu producera tropiska urtappar efter behov, applicera ljusande radium för att ge korrekt Geiger-avläsningar och mikro-svetslegeringar, vilket ger ett utseende av original perfektion till olyckliga offer för poleringshjulet. Med tanke på bedrägerielementet är alla dessa processer objektivt imponerande ur teknisk synvinkel, även om de inte är dagens diskussionsämne.
Det är här den vetenskapliga och kanske gränsöverskridande konstnärliga sidan av praxis kommer in. Precis som du inte kan sätta en Submariner-raminsats på en GMT-mästare utan en mängd slagade ögon, kan du inte installera en helt röd GMT-hand på en Maxi-urtavla, MK5 Ref. 1675. Vad detta innebär är att för att skapa utseendet på en "helt original" klocka måste man noga överväga de specifika serieområden som motsvarar vissa delar, vilket säkerställer noggrannhet och period korrekthet. På samma sätt måste grader av patina och åldrande redovisas för att skapa ett utseende som skulle antyda total originalitet.
Allt detta är effektivt möjligt tack vare Rolex själva, eftersom den lätthet med vilken man kan byta delar var, och är, slutligen genom design. Förutom noggrannhet och tillförlitlighet ansågs livslängden av de begåvade designers och urmakare som ansvarar för de äldre referenser vi firar idag.
Även om detta kan låta som en enkel uppgift för entusiastiska typer med lite tid på händerna, är det i själva verket en svår process, som kräver extremt detaljerad kunskap om referenssubvarianter. Vi pratar om den typ av kunskap som förvärvas genom åratal av nära studier av Rolex-katalogens utveckling, samtidigt som vi hanterar exempel och noterar deras definierande funktioner.
Återigen, med undantag för uppfattningen att denna praxis ger timepieces som ofta än klockor kopior inte säljs med magiska orden "allt original", den tid och den ansträngning som måste läggas på, för att troget återställa en vakta tillbaka till dess ursprungliga härlighet, är visserligen imponerande. Så vad är problemet med allt detta? Kort sagt, det handlar om att avslöja återförsäljare och auktionshus, eller kanske en brist på det. Personligen ser jag inget fel med praxis, så länge det är känt för samlare som är villiga att investera sina hårt tjänade dollar. Prisvärda restaureringar bör inte utpekas som anomala sällsynligheter som trotsade effekterna av tid, eftersom det är det som kallas lögn - enkel och enkel. Dessutom är det nödvändigt att möta situationens verklighet, eftersom dessa klockor med tiden fortsätter att åldras, precis som de har åldrats för att nå sitt nuvarande tillstånd.
Denna idé förstås säkert av de i det klassiska bilsamhället, som anser sig vara vårdnadshavare i en annan tiders bilar. När interiören i ett tidigt, ladugårdigt Porsche har kastats av att bebos av critters och år av slitage, gör du vad som krävs för att andas tillbaka liv i det. Påverkar det prissättningen i slutändan? Visst, men det ses inte med samma motvilja som en ersatt händeruppsättning på en vintage dykklocka. Med andra ord, vi borde inte titta på felfri restaureringar som något vi ska lura. Det gör helt enkelt vad som krävs för att säkerställa att du kan fortsätta njuta av något under kommande generationer.
Kommentarer